I husentréns överliggare kan man förutom garvarskråsymbolen och årtalet 1783 läsa bokstäverna G och K, som står för Gabriel Köbele. Skillnaden mellan den skriftliga traditionen och husinskriften kan förklaras av att renoveringen av byggnaden pågick från 1783 till 1784.

Personuppgifterna motsvarar anteckningarna i Alpirsbachs kyrkoböcker, som överläraren Georg Albrecht (1881-1964) på ​​ett exemplariskt sätt värderat.

Låt oss börja med slaktaren Sigmund Leibiger (född 1713). 1746 gifte han sig med Maria Margareta, dotter till skräddarskråmästaren Johann Friedrich Wörner. Tio barn föddes i deras äktenskap, varav sönerna Georg Jakob bodde i Frankfurt och Gottlieb Heinrich bosatte sig i Brabant.

Leibigern hade funnits där sedan början av 1700-talet. De spirande Wittich och Reinerzau-brytningarna efter silver och kobolt från de "utarmade" gruvorna i Sachsen (Erzgebirge) och Thüringen (Harz) lockades och fann lämplig användning som beprövade experter. Det mest kända exemplet är Leibiger.

Sigmunds far var Konrad Leibiger (1695-1744), senior vid "Güte Gottes" i Wittichen, hans mor var en dotter till snickaren Friedrich Maser. ”Han var bara 21 år när han gifte sig, född i Neuenstadt, nu Neustädtel, nära Schneeberg, där hans far, Alexander Leibiger, var en naturaliserad medborgare, senare i Eckershausen, Furstendömet Eisenach. Neustädtel och Schneeberg är små städer som växte fram ur gruvdrift och nu vuxit ihop. Huvudgruvorna där levererade kobolt och silver, liksom Alpirsbach, Reinerzau och Wittichen. De ligger mycket nära Aue, den nu berömda eller ökända gruvan för uranmalm.” (Georg Albrecht). De flesta av Konrads tolv barn dog små; endast Sigmund och Karl Friedrich (som bagare) kunde bilda familjer.

Christoph Friedrich Leibiger (1749-1794), Sigmunds äldste son, hade blivit sadelmakare och inrättat en sadelmakarverkstad i enlighet med sitt yrke. Det måste ha funnits tillräckligt många köpare för hans produkter, eftersom det fortfarande fanns tillräckligt med hästar och kor i Alpirsbach och dess (kloster)kontor vid den tiden.

Han fick sex barn med sin fru Elisabeth Barbara, en dotter till målvakten Johann Christoph Schneider. Kontoret som klostermålvakt har funnits sedan andra hälften av 1500-talet. vittnade. 1619 dog "Torhans" Hans Schwenk, som arbetade på klosterkontoret i över 40 år. Dess funktioner förutom att öppna och stänga de två portarna (övre mellan Oberamtei och Schalander, nedre vid det tidigare sjukhuset) är inte kända. Han var son till klostertupparen Johann Friedrich Schneider (1722-1765).

Hans far Johann Schneider (1684-1771) hade redan varit klosterkupare. Som en påminnelse: vinmusten från Breisgau gjordes i Alpirsbach. Det som blev kvar utöver lönevinet till tjänstemän och pastorer såldes.

Familjen Köbele / Köbelin har bevittnats i Alpirsbach sedan 1701. Då gifte sig rödgarvaren Gabriel Köbele (1666-1735) med bagardottern Sabina Barbara Hetzel, som dog samma år vid 22 års ålder.

Det andra äktenskapet med Jakobina Mick, som troligen föddes i Nordweil / Breisgau, gav bland annat sonen Matthias Köbele, som som rödgarvare även var klättrare vid Eberhard och Unverhofft Glück-gruvorna och senast agerade som en officiell budbärare. Född 1707 gifte han sig 1735 med Sophia Elisabeth, dotter till Fürstenbergs bergmästare Daniel Zobel från Wittichen.

En bror till Matthias K. var Georg Jakob Köbele (1717-1777), även han rödgarvare och hovsläkting (=kommunalråd). I sitt äktenskap med strumpvävardottern Agnes Margareta Stortz (1721-1789) föddes 1758 sonen Gabriel Köbele, som dog ogift 1784 och inte längre kunde njuta av renoveringen. Brodern Andreas tog då över egendomen (se nedan).

Grannarna till de två Köbeles var Hannß Jerg Faßnacht, Andreas Köbele och Ludwig Weitbrecht. Johann Georg Faßnacht (1749-1789) var en vit garvare. Hans far kom från Reutlingen. Själv fick han tolv barn med Alpirsbachsmedens dotter Christina Maria Adrion (1753-1818), varav de flesta hittade sina inkomster utanför, såsom sönerna Johann Christian och Gottlieb i Schweiz.